Obekväm måltid

Plusmåltid

Det här inget inlägg där jag skall klaga över maten på tåget eller att jag sitter obekvämt när njuter av min Plusmåltid.

Nej, det här är bara en liten kortfattade historiett över min senaste måltid ombord på resa med X2000 till Stockholm.

Men låt oss börja från början . . . .

Jag hade gjort en spetsvändning i Skövde till motsats i PGöteborg som jag brukar och som jag gör just nu när jag skriver detta.

Så jag steg ombord lunchtåget i Skövde och letade efter min plats nr 47.

Det började dåligt med att jag trodde att jag hade plats 49. En bra plats nå man har nära till toaletten och har man tur och flera toaletter är avstängda kan man tjäna ihop till en rejäl hacka genom att sälja förtursbiljetter till toan.

Men nu satt det en man på min plats och efter en del palavrande fick jag ge mig då jag insåg att han och inte jag hade bokat platsen. Men man kan inte vinna alla strider och här valde jag att retirera till den plats som jag hade bokat – nämligen plats 47 dvs ytterplatsen inne i kupén.

Så jag drog upp glassdörrarna som denna gång löpte lätt och slog i ändlägena med ett ljudligt ”slabang”.

Där inne satt tre kvinnor och sov eller rättare sagt sov till dess jag av misstag slängde upp glasdörrarna. Ett glatt hej från min sida möttes av en isande kallsinnighet som inför en skilsmässoförhandling i tingsrätten.

Nåväl, man kunde med de rester av empati som jag som karl har inse att man inte gjorde världens bästa entré.

Så snart som jag slagit mig ned och packat upp dator, kamera, ipod, mobil, telefon till datorn, kopplat in laddaren till datorn och belamrat min fjärdedel av bordet slogs dörrarna upp igen av den trevliga ombordaren för visering. ”Slabang” visering och sedan ”slabang”.

Efter en stund kom hon tillbaka med maten, en vitlöksdoftande alldeles suverän kyckling med potatisgratäng och hela kittet och därtill två Cola Zero.

Har ni lyckats att öppna en locken till Plusmaten ljudlöst? Inte jag i alla fall och inte blev det bättre av att jag skulle öppna två kolsyrestinna burkarna med Cola Zero som nästan exploderade med ett ljudligt fräsande.

Nu var jag poppis skall ni veta!

Sedan åt jag min måltid under det att jag hade tre kvinnor som bara stirrade på mig och noterade varje rörelse jag gjorde, varje smula jag spillde.

Gissa om jag kände mig obekväm . . . jag ville bara fly.

Att sitta och äta tätt intill ett sällskap som själva inte äter och som kanske dessutom var hungriga men avskydde vitlök och samtidigt stirrar på en hel tiden är inte kul skall ni veta.

Jag bara tänkte på att äta maten snabbt och sedan fly in i den nästan tomma 2 klassvagnen.

Sedan kom ombordaren och öppnade glassdörrarna med ett ”slabang” för att hämta brickan och sedan samma visa när jag skulle ha kaffet som jag starkt övervägde ta i 2 klassvagnen eller bistron.

Så där satt jag med all min elektronik på bordet och med elsladden till laddaren hade jag snärjt in grannen på plats 51 som plötsligt behövde – ja, tvätta händerna. Så då var det dags att försöka maka undan alla grejorna på bordet för att kunna fälla upp bordsklaffen och koppla ur alla elsladdar så att hon kunde passera.

Hela denna procedur och samma sak när hon skulle tillbaka skedde dock under ett begynnande glatt samspråk och det hela kändes faktiskt nästan lite bättre nu så jag beslöt att sitta kvar i alla fall.

Sedan framgick att den andra unga damen i kupén hade höftfel och gick med stödrullator så om hon var lite avig när jag satt och åt får man ha överseende med det. Och förresten var hon verkligen avig eller inbillade jag mig kanske inte bara det hela. Hon verkade faktiskt vara riktigt trevlig trots sitt handikapp.

Damen mitt emot mig gömde sitt ansikte bakom en dator men när jag tog mig tid att efter att efter maten kolla in henne visade det sig vara en alldeles förtjusande ung dam under de 20 som dessutom som bonus liknande Jennifer Grey ( hon som spelade mot Patrick Swayze i Dirty Dancing) som är en av de två filmstjärnor som jag förälskat mig i (den andra är Ingrid Bergman).

Efter det vi stannat i Södertälje var det bara hon och jag i kupén och hon visade sig inte alls överraskande vara en trevlig ung dam som fick mig en kort stund känna mig som Patrick Swayse även om det nog mest var inbillning.

Så det var en väldigt trevlig resa – vaddå? – obekväm måltid? – Nähä, – “ Nobody puts Baby in a corner”.

/Årskort Guld SJ
(Alias Patrick Swayze)

Annonser

3 svar to “Obekväm måltid”

  1. Lars O Says:

    Kommer att tänka på en kul film:

    Så här skulle varken ÅKG eller någon alls kunna bete sig, men den är bara rolig att se om igen.
    Köper man DVD-boxen med HippHipp-gänget kan man dessutom se sketchen med Sten Jonsson(känd lokalradiopratare m.m.) i en förlängd version. Jag tror att man hyrt ett Öresundståg här för att filma i.

    • arskortguldsj Says:

      Lars O,

      Filmen var verkligen superkul och ger mersmak.
      Tack för tipset och ömma skrattmuskler :).

      /Årskort Guld SJ

  2. Gurkodlaren Says:

    Ja nog var det inbillning allt, men det kan räcka långt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: