Några av er har säkerligen märkt att jag ofta fördriver väntetiden på stationer med att fotografera både tåg och resenärer.
Ofta är det ingen som har synpunkt på detta och även om att det är tillåtet att fotografera så är det inte säkert att personer som man fotar vet om detta eller inte uppskattar att bli fotograderade och att man måste förhålla sig till detta faktum.
Söndagens krönika skall ta upp detta från ett litet annorlunda perspektiv.
Men låt oss börja från en liten annan ända:
Ni vet säkert att jag som många av er läsare gillar att fotografera och använder alltid vätetiden på stationerna för att fotografera allt av intresse. Ibland hittar man något spännande men ofta sparar jag bara bilderna för att ha dom till något annan tillfälle.
En dag väntade jag på en av Stockholms större pendeltågstationer och tog lite bilder för att fördriva tiden. Bland annat en bild av en man och hans lilla kiosk alldeles vid nedgången till spåren. Vad jag speciellt noterade var att mannen kände sig obekväm med att jag fotade honom och hans kioak men jag tog i alla fall bilden som sedan hamnade i arkivet.
Häromdagen var jag ute och promenerade och lyssnade på en dokumentär från SR om mordet på Yasmin Sassi som försvann spårlöst när hon skulle gå ned till tvättstugan och har sedan dess inte återfunnits och inte heller spår av henne har påträffats. Dokumentär i P1: Försvunna Yasmins man berättar sin historia ).
Dokumentären handlade egentligen om hennes make som hon gift sig med i Marocko och som hade fått uppehållstillstånd i Sverige och var på resa till det nya landet för att starta nytt liv med sin hustru som han växt upp med i Marocko.
På flygplatsen möttes han av beskedet att hustrun försvunnit strax innan han landade vilket kom som en otrolig chock för honom.
Han gav inte upp och hoppades att hon skulle höra av sig eller återfinnas. Men tiden gick och lärde sig svenska och öppnade en liten kiosk på en av Stockholms pendeltågstationer där han försörjde sig hjälpligt.
Men hustrun Yasmin dök aldrig upp och efter ett antal år hörde Migrationsverket av sig för att dra in hans uppehållstillstånd då anhörighetsvillkoret till hustrun hade upphört då hon hade försvunnit.
Mannen överklagade och dokumentären följer denna förhandling där han till slut får beskedet att uppehållstillståndet återkallas och att han måste lämna landet.
Han avvecklar därför sin kiosk på pendeltågstationen och vad som sedan händer vet jag inte för där slutade dokumentären.
Men då kom jag ihåg bilden med mannen som var obekväm att jag fotade honom och hans lilla butik på pendeltågstationen. Jag plockade fram den och tittade på ett bröllopsfoto som fanns i Aftonbladet och kunde konstatera att jag hade fotat Yasmin§s make tiden innan han avvecklade sin kiosk.
Jag tror nu att jag kan förstå varför han var obekväm med att jag fotade honom. Och även om jag inte vet och aldrig kommer att få veta skälen så har jag lärt mig en sak – Om personer inte vill bli fotograferade kan det finnas väldigt djupa skäl till detta och man bör överväga varje publicering inte bara från en juridisk synpunkt utan även från mänsklig synvinkel.
Bilden då ? Den får ni inte se för den har inget värde och för någon och jag är glad att jag denna gång litade på magkänslan att inte publicera den.
Men fota gärna för det är minst lika roligt som att – åka tåg.
Årskort Guld SJ 