Snart går mitt nuvarande 7:e årskort ut och det är dags att överväga en förnyelse.
Efter att mottagit nedanstående resebrev funderar jag på att kanske nästa år köpa årskort på Skandinaviska Jernbaner istället.
Med 13 vagnar mot Bästkusten.
Vad kan man egentligen förvänta sig av en resa? Sitta nedtryckt på Facebook eller att välja att ha trevligt med sin medresenärer?
Igår när jag gick på vagn 1 på Blå Tåget så hör jag en dam säga bakom mig att vi har platserna 1 tom 22(tror jag?). Oj en grupp som skulle ut och ha lite trevligt i Göteborg visade det sig senare. Det tog inte många minuter innan det delades ut små drinkglas och personalen fyllde de med någon vätska till gästerna inte för att jag vet vad det var men sällskapet blev pratgladare.
Det stod ganska snart klart att det skulle bli högtryck i restaurangvagnen och platstillgången var begränsad eftersom det enl uppgift var två större grupper ombord. Framför mig satt ett äldre par 75+ som verkade ha det väldigt mysigt och när mannen var på toa började det pipa och frugan(?) ropade till mannen att nu är det mat. Det var ju naturligtvis Blå Tågets matdosa som ljöd när deras bord var klart.
Själv siktade jag in mig på att iaf få i mig ett par smörgåsar så mina ben bar iväg till barvagnen där det var en kort kö på 6-8 personer. Jag ställde mig sist och började prata med en attraktiv dam och frågade om jag fick fota hennes bekanta som var i full färd med dans med hjälp av pianistens toner. Jag fick frågan om jag inte dansade, men svaret blev att så mycket alkohol finns det inte på detta tåg att du får upp mig. Kanske lite osmart efter ett sånt fint erbjudande.
Efter att kön omsatts några gånger under mitt samtal köpte jag en Mellerud, en ost och skinksmörgås och en med lax av en riktig pajas bakom disken. En ung trevlig och skämtsam kille som verkligen hittat rätt jobb.
När jag passerade restaurangvagnen såg jag dessa tappra servitriserna och hovmästare som gjorde sitt yttersta, blev andfådd bara att se dom.
När jag kommit till min plats började jag med ost/skinksmörgåsen och konstaterade att detta var inget ihoppressat kadaverkött som många kallar skinka utan detta var helmuskel. Ost kan jag inte så mycket om, men jag kan konstatera att det inte var Prästost, utan denna hade smak. Salladen var krispig och det hade den inte varit om den hade blivit likadan behandlad som de som ligger inplastade på Statoil.
Laxsmörgåsen hade en väl tilltagen dos av lax och till det en mycket god pepparrotsvisp. Salladen var lika fräsch på denna smörgås och hela denna smörgås andades saftighet.
Det jag inte tyckte om var att detta bröd som var en kapad baguette och skuren på längden hade en lite väl hård skorpa men i det stora hela var jag mer än nöjd.
Efter Alingsås kom det stora sällskapet tillbaka från restaurangvagnen och jag kände att min förhoppning att lugnt kunna sitta och titta på en av de vackraste vyer man kan se från ett tåg skulle ersättas av en massa tjöt från damer som fått lite för mycket innanför västen. Mina farhågor kom på skam och jag kunde höra fraser som:
Vilken resa
– Man såg att personalen tyckte om sitt jobb
– Har vi verkligen rest i fyra timmar
– Fantastiskt att kunna laga mat i det lilla köket
– Har ätit på betydligt sämre ställen
Det var bara några av fraserna som kom ur gästerna och oavsett vilka de åkt med önskar jag att alla som åker tåg i Sverige ska få lika positiva upplevelser som stärker järnvägens anseende.
Text och bilder från anonym läsare av min blogg.
Årskort Guld SJ 