Den senaste tiden har jag ätit väldigt få trerättersmenyer och det var säkert två månader sedan jag åt någon senast.
Men idag hade jag planerat en resa tor Linköping i så god tid att jag hade fått med mat på bokningen.
Dessutom hade strax innan avresan varit och tränat på gymmet så jag var rejält hungrig när jag gick ombord vid lunchtid.
Tyvärr var maten en besvikelse och huvudrätten – Biff Lindström med potatis och persiljesmör – bestod av två torra färsbiffar med helkall potatis och persiljesmöret hade förmodligen tagit ett annat tåg.
Efter att ätit den pyttelilla laxbiten i förrätten gick jag till bistron för att byta ut den torra, kalla huvudrätten mot en bistrorätt med kyckling.
På hemresan var maten varm, rejält varm men verkade ha rest i ugnen ända från Köpenhamn då bla såsen hade separerat och huvudrätten – laxwallenbergare – var helt smaklös efter legat varm så länge.
Man fick direkt samma känsla när jobblunchen blir för sen och man kommer till lunchkrogen 15 minuter innan man stänger och det som finns kvar har legat varmt hela lunchen och det mesta har delats upp i sina beståndsdelar.
Nu skall det sägas – det är inte synd om mig för jag kan välja något annat i bistron.
Men jag tycker synd om SJ som verkar tappat greppet om trerättersmaten.
Man får lite känsla av att man befinner sig på en restaurang som snart skall upphöra och ingen har några som helst ambitioner.
Och det är kanske det som skall hända – det har ju tex inte kommit några nya menyer denna höst.
Kanske ser vi just nu slutet på trerättersmaten – Kanske var det Leif Mannerström insåg och gick till sjöss?