Dags att stiga ombord på buss 45 i Östersund
Igår åkte jag Sveriges längsta busslinje som ingår i lokaltrafiken, nämligen buss 45 som går från Östersund till Gällivare.
Egentligen börjar bussen redan i Mora men då får man övernatta i Östersund men även sträckan Östersund – Gällivare är längst i Sverige med sina 693 km.
Resan ta drygt 11 timmar och går utan uppehåll och matraster vilket är lite kämpigt då det inte heller finns någon servering ombord.
Nu är nog inte tanken att man skall åka hela sträckan som jag gjorde men ändå är det anmärkningsvärt att det inte ens finns några korta uppehåll planlagda även om bussen gör lite några 10 minuters uppehåll om den kommer fram före utsatt tid men det är inget man kan lita på.
Dock är det lätta att få ihop en rundresa med tåg + buss + tåg från Stockholm då bussen – naturligtvis – har sin tidtabellanpassad till nattågen.
Jag åkte nattåg upp till Östersund för att starta resan på morgonen och sedan på kvällen tillbaka från Gällivare.
Resrutten såg ut så här:
23:50 Stockholm C – 06:49 Östersund C SJ, Nattåget, tåg 86
07:20 Östersund C – 18:25 Gällivare stn VLL, buss 45
18:40 Gällivare stn – 10:20 Stockholm C SJ, Nattåget, tåg 93
Det skall sägas redan från början att det inte finns så där mycket jättespännande att se förutom skog mera skog och myrmarker. Så det gjorde inget att jag var lite seg efter nattåget för det fanns god möjligheter att ta en lur på bussen utan att missa något väsentligt.
Bussens motsvarighet till X2000 plats 34
Men trots allt så var det väldigt avkopplande att bara sitta med god utsikt på övervåningen längst fram och bara glida fram igenom ett väldigt vackert vinterlandskap.
Skog, skog och . . . . skog
Hur konstigt det än låter så blir det aldrig långtråkigt och vill man ha lite spänning kan man kolla på långtradarna som man möter i 180 km/timmen väldigt nära på den smala och bitvis väldigt hala vägen.
Det gäller att hålla bussen på vägen
Det var så att man flera gånger trodde att man skulle köra på den mötande trafiken men jag tror att föraren hade allt under fullständig kontroll.
Det var lite folk med från början från Östersund men efter en tredjedel av resan var det bara ett handfull resenärer även om det kom till en del i slutet från Arvidsjaur som skulle upp till Gällivare.
Spår i snön
Turen var indelad i tre skift med olika förare som bytte väldigt snabbt i samband med att vi stannade för släppa av och på resenärer vilket kändes tryggt då det säkert var ganska stressigt att hålla den stora bussen på vägen i det hala väglaget.
Bussen var en kombinationsbuss – även kallad “skvader” med lastutrymme bak med lyft och två våningar för resenärer varav den största på övervåningen.
Utbyte av resenärer och bussgods
Dessutom fanns det en toalett längst bak som verkligen behövdes för en så lång resa.
Även om bussen gick fint och utan störningar var det det väldigt sliten och sunkig med söndrig och hängande och slamrande inredning.
Toaletten var full med sot förmodligen från avgassystemet och man kunde inte ta i något utan att få svart sot på sig. Vattnet fungerade inte och väggkontakter hängde i sladdarna.
Bussen hade faktiskt 220 V vilket jag upptäckte lite sent för batteriet till datorn tog snabbt slut och jag behövde ladda datorn. Visserligen såg jag eluttagen men när jag testade dom fungerade dom inte. Men det visade sig att chauffören inte hade slagit på omvandlaren till 200V.
Men när jag kom på det var vi nästan framme så då var det lite sent men det kan vara bra att veta till en annan gång.
I väntan på våren
Även om det inte fanns några matuppehåll så passade jag på att fråga chauffören när vi stannade i Wilhelmina om jag kunde gå och köpa kaffe någonstans då vi hade 10 minuter till avgång varvid han föreslog den närbelägna jättefina Konsumbutiken.
Väl därinne letade och letade jag men fann ingen kaffeautomat så till slut gick jag fram till en dam som packade upp blöjor och frågade men man hade inget kaffe att sälja.
Men jag fixar kaffe i alla fall för vi har just kokat nytt kaffe i personalrummet varvid hon gick och hämta en pappersmugg med rykande varmt nykokt kaffe. Tala om service.
Även om det inte var så mycket att se under resan så blev det i alla fall mera mot slutet då man passerar ett antal stora kraftstationer som Harsprånget och Porjus vom verkligen är imponerande och som egentligen fordrar särskilda besök.
Även naturen ändrar sig och landskapet blir mer kuperat och kraftledningsstolparna står som björksly på kalhyggen – överallt var det kraftledningar och breda kraftledningsgator.
Mycket järnskrot i skogen
Sista infarten till Gällivare där man passerar berget Dundret var en fin avslutning på resan där man vinterkvällsolen lyste upp samhället som strålade i den starka kvällssolen.
Hur konstigt det än kan låta så var det en känsla av – Vaddå, är vi redan framme? Skall vi inte åka mera? För aldrig hade 11 timmar på en buss gått så snabbt.
Så var vi framme i Gällivare efter en resa på hela 693 km
Väntade dom på mig . . . eller på våren ?
Så efter en kortare väntetid i Gällivare kom nattåget mot Stockholm och där väntade singelkupén och framförallt – riktig mat – vilket smakade alldeles utsökt efter en dag på mackor och Pepsi Max.
Gällivares charmiga station
Men bussresan var nog bland de trevligaste resor jag gjort och helt klart den allra bästa resan med buss.
Och även om jag hade lite ångest inför en sådan lång resa med buss är jag väldigt glad över att jag gjorde den.