Archive for the ‘Söndagskrönika’ Category

Söndagskrönika: Att kunna ta emot en gåva

november 7, 2010

Min gåva från den givmilda mannen i bistron

Jag möter mycket människor när jag är ute och åker tåg och då jag har årskort guld, gott om tid och har så jag klarar mig försöker jag bara lite generös när jag får chansen.

Kanske bjuder jag på mat, godis till barn, en tidning eller rent utav någon biljett men det är ytterst sällan som man tar emot mina små gåvor.

Kanske är det misstänksamhet eller rentutav att man känner sig obekväm med at ta emot något från någon annan att som gör att man tackar nej och oftast utan något speciellt tack.

Jag tycker det är lite tråkigt för jag tycker att det är kul att göra någon glad men blir lite ledsen när man inte vill ge mig möjlighet att vara lite generös.

Kanske är det typiskt svenskt för häromdagen åkte jag X2000 tillsammans en kinesiska i 40-årsåldern som när jag fick in min mat frågade hon ombordaren om de ingick mat i hennes biljett.

Det gjorde det inte och då jag just hade ätit erbjöd jag henne min mat – köttbullar med gurka samt matjessill med gräddfil som förrätt.

Hon tackade glatt ja och njöt av maten även om den var en bit ifrån Tre små rätter som vi nu tror att alla äter i Kina.

Häromdagen råkade jag "tappa bort" mitt årskort och kreditkort och mannen i bistron varifrån jag kom hjälpte mig att leta efter korten. Men jag hittade dom senare i jackfickan vid min plats. Jag gick tillbaka till ombordaren för att berätta att jag hittat mina saker och att jag var tacksam för hans hjälp.

Han frågade om jag inte ville ha en kaffe och kaka nu när jag hade hittat mina grejor och kunde ta det lite lugnt. Först tänkte jag tacka nej för detta ingick i alla fall i biljetten. Men jag hann besinna mig och tog emot erbjudandet och tackade för hans vänlighet.

Men vid en senare resa träffade jag på ett gäng grabbar som köpte småflaskor sprit för 1.400 kronor i bistron. Jag frågade skämtsamt om jag fick sitta tillsammans med dom. Detta gick inte men jag fick en liten flaska whiskey som jag tackade nej till !!!!

Jag dricker ju inte sprit men jag missade grejen – han ville vara generös och jag hindrade honom från detta.

Så nästa gång skall jag ta emot flaskan – jag behöver inte dricka den men jag vill så gärna göra honom glad.

/Årskort Guld SJ

Annonser

Söndagskrönika: Att fotografera

oktober 31, 2010

image

Några av er har säkerligen märkt att jag ofta fördriver väntetiden på stationer med att fotografera både tåg och resenärer.

Ofta är det ingen som har synpunkt på detta och även om att det är tillåtet att fotografera så är det inte säkert att personer som man fotar vet om detta eller inte uppskattar att bli fotograderade och att man måste förhålla sig till detta faktum.

Söndagens krönika skall ta upp detta från ett litet annorlunda perspektiv.

Men låt oss börja från en liten annan ända:

Ni vet säkert att jag som många av er läsare gillar att fotografera och använder alltid vätetiden på stationerna för att fotografera allt av intresse. Ibland hittar man något spännande men ofta sparar jag bara bilderna för att ha dom till något annan tillfälle.

En dag väntade jag på en av Stockholms större pendeltågstationer och tog lite bilder för att fördriva tiden. Bland annat en bild av en man och hans lilla kiosk alldeles vid nedgången till spåren. Vad jag speciellt noterade var att mannen kände sig obekväm med att jag fotade honom och hans kioak men jag tog i alla fall bilden som sedan hamnade i arkivet.

Häromdagen var jag ute och promenerade och lyssnade på en dokumentär från SR om mordet på Yasmin Sassi som försvann spårlöst när hon skulle gå ned till tvättstugan och har sedan dess inte återfunnits och inte heller spår av henne har påträffats. Dokumentär i P1: Försvunna Yasmins man berättar sin historia ).

Dokumentären handlade egentligen om hennes make som hon gift sig med i Marocko och som hade fått uppehållstillstånd i Sverige och var på resa till det nya landet för att starta nytt liv med sin hustru som han växt upp med i Marocko.

På flygplatsen möttes han av beskedet att hustrun försvunnit strax innan han landade vilket kom som en otrolig chock för honom.

Han gav inte upp och hoppades att hon skulle höra av sig eller återfinnas. Men tiden gick och lärde sig svenska och öppnade en liten kiosk på en av Stockholms pendeltågstationer där han försörjde sig hjälpligt.

Men hustrun Yasmin dök aldrig upp och efter ett antal år hörde Migrationsverket av sig för att dra in hans uppehållstillstånd då anhörighetsvillkoret till hustrun hade upphört då hon hade försvunnit.

Mannen överklagade och dokumentären följer denna förhandling där han till slut får beskedet att uppehållstillståndet återkallas och att han måste lämna landet.

Han avvecklar därför sin kiosk på pendeltågstationen och vad som sedan händer vet jag inte för där slutade dokumentären.

Men då kom jag ihåg bilden med mannen som var obekväm att jag fotade honom och hans lilla butik på pendeltågstationen. Jag plockade fram den och tittade på ett bröllopsfoto som fanns i Aftonbladet och kunde konstatera att jag hade fotat Yasmin§s make tiden innan han avvecklade sin kiosk.

Jag tror nu att jag kan förstå varför han var obekväm med att jag fotade honom. Och även om jag inte vet och aldrig kommer att få veta skälen så har jag lärt mig en sak – Om personer inte vill bli fotograferade kan det finnas väldigt djupa skäl till detta och man bör överväga varje publicering inte bara från en juridisk synpunkt utan även från mänsklig synvinkel.

Bilden då ? Den får ni inte se för den har inget värde och för någon och jag är glad att jag denna gång litade på magkänslan att inte publicera den.

Men fota gärna för det är minst lika roligt som att – åka tåg.