Är isbjörnar tillåtna på SJs tåg?

Naturligtvis ingen isbjörn utan en alldeles underbar Pyrenéerhund som dessutom reste med egen tågbiljett.

Annons

En sällsam resa med nattåg 94

Många främst irakiska flyktingar reser numera norrut till Haparanda för att där passera in till Finland för att söka asyl och åker då med nattågen upp till Luleå och sedan buss till Haparanda.

Igår passade jag därför att resa med nattåg 94 norrut och i alla fall ta del i den inledande delen av resan.

Tåget gick från spår 4 och jag var på plats redan en timme innan avgång och redan då fanns polis, ordningsvakter, väktare, SJ-personal och inhyrd SJ-personal med språkkunskaper.

Därtill "ledsagare" med rosa armbindlar med nummer eller rosa västar och text på arabiska som jag tyvärr inte kunde förstå.

Det var ingen egentlig avspärrning men det var en tydlig markering innan man kom ut på perrongen.

Ingången till perrongen norrifrån från Kungsbron var helt "obevakad" men eftersom det inte var frågan om någon egentlig avspärrning med perrongvisering hade det nog ingen betydelse.

En Uppsalapendel hade fått annat spår men om det beror på att man ville ha spåret fritt vet jag inte och det som hände lite senare motsäger den teorin.

En halv timme innan avgång kom resenärerna som i huvudsak var flyktingar på väg norrut blandade med ett mindre antal vanliga resenärer.

Flyktingarna fick passera förbi SJ-personalen men jag uppfattade det mera som en informationskontroll där man fick hjälp att kontrollera sina biljetter. Ville kunde man passera förbi utan kontroll vilket dom vanliga resenärerna gjorde.

Polisen, vilka var ett tiotal höll sig som vanligt i bakgrunden och gjorde inget annat än att svara på lite frågor och såg allmänt glada ut. Ett stort antal av poliserna var unga tjejer med hästsvans vilket jag tror men absolut inte vet var avsiktligt för att skapa en lättsam atmosfär. Även ordningsvakterna gick runt och var allmänt trevliga.

Det var en hel del högljudda rop och gester från "ledsagarna" på arabiska ( eller något annat språk som jag inte förstod ) men allt i akt och mening att säkerställa att alla visste vad som gällde.

Innan nattåget skulle komma in kom en Uppsalapendel in vilket vållade en hel del uppståndelse för många trodde att det var nattåget man skulle åka med. Nu tilltog rop och gester för att förhindra att man inte bordade Uppsalapendeln och som jag uppfattade var det ingen som gjorde det.

I grund var det mer ordning och reda än när det skall avgå snabbtåg söderut på spår 11 och 12 samtidigt.

Lite läskigt var det dock när Uppsalapendeln avgick och en sent ankommande flykting trodde att det var nattåget som han just skulle missa och försökte springa ikapp tåget och slänga sig ombord.

En rosa "ledsagare" var dock snabbt framme och ryckte undan mannen men för ett kort ögonblick var det faktiskt lite otäckt.

När nattåget sedan kom in ställde sig en ledsagare vid varje vagnsingång och kontrollerade att dom som gick ombord just skulle till denna vagn – allt för att undvika "folkvandring" inne i tåget av den typ som ofta förekommer på tex snabbtågen vid och efter avgång.

Ombordstigningen gick sedan hur smidigt som helst och även japanerna skulle bli imponerade av den ordning och reda som dom duktiga "ledsagarna" som främst var unga flickor.

Även Röda Korset var på plats och delade ut vatten och frukt men deras närvaro har jag i grunden svårt att förstå för det är inte frågan om någon katastrof eller sjukdom utan vanliga resenärer på en för dom påtvingad resa till ett märkligt land långt ovanför polcirkeln.

En ung dam stod och delade ut telefonkort men jag såg inte någon som ville ha något men tanken var säkert god för dagens flyktingars viktigaste verktyg är ju en fungerande mobiltelefon. Därför tillåter Jernhusen att man laddar sina mobiltelefoner i de uttag som man hittat och som Jernhusen valt att inte plugga igen.

Strax för avgång saknades några resenärer och eftersom medresenärerna inte ville lämna dom kvar i Stockholm blev det lite kalabalik då man spärrade dörrarna för avgång innan dom äntligen dök upp och kom ombord.

Tåget innehöll 12 vagnar så hade man otur att få plats i en av dom främre vagnarna var det en lång väg att springa.

Tåget avgick 15 minuter efter tidtabell vilket tanke på den mängd luft som finns i tidtabellen inte är något alls.

Jag kollade naturligtvis inte om flyktingarna hade biljetter men dom flesta hade biljett i handen och dom övriga hade säkert biljetten på sig.

Dessutom fanns det biljetter över och "ledsagarna" sprang längs med perrongen och ropade ut att man hade extra biljetter men jag tror inte dom fick avsättning för dom.

Vem som betalat för biljetterna har jag ingen susning men en gissning som är lika god som någon annan är att det är olika lokala stödorganisationer som på finansierar resorna.

Gick igenom hela tåget och kunde notera att det fanns flyktingar i i stort sett alla vagnar – sittvagnar, ligg- och sovvagnar och även i 1 klass sovvagn.

Nu åkte jag med bara en kortare sträcka men det var lugnare än vad jag är van vid när jag åker nattåg dom det annars är hyfsat livligt i – och så skall det vara men nu var det lugnt. Kanske var resenärerna fångade av situationens allvar – vad vet jag.

Ombord fanns två väktare men dom hade inget att göra och upplevdes nästan lite bortkomna i sammanhanget.

Redan på perrongen fick resenärerna flygblad på svenska, engelska och två arabiska språk om att rökning inte var tillåtet på tåget. Samma flygblad fanns även uppsatta inne i tåget.

Mötte två resenärer som på engelska frågade efter rökvagnen men när man berättade att det inte fanns någon såg jag för första gången panik i deras ansikten. Nu hänvisades man till att röka vid uppehållen på stationerna så man får hoppas att man utnyttjar luften i tidtabellen för att möjliggöra lite längre uppehåll.

Ingen alkohol fanns till försäljning i bistron vilket gjorde i första hand dom ordinarie resenärerna upprörda. Varför det var så vet jag inte, men en gissning var att helt enkelt ta undvika problem på resan. Men vanliga resenärer som hade sett fram emot en Mariestadare var inte glada. Inte heller visste man det i förhand som man hade hunnit "proviantera".

I övrigt var stämningen ombord god eller rättare sagt mycket god.

Detta kanske kan beskrivas med denna lilla händelse där jag stod och småsnackade med en flykting i vestibulen som efter en stund frågade om toaletten. Efter besked om detta ställda han ned sin ryggsäck bredvid mig, gick på toaletten vilket tog en hel del tid för det var kö för att sedan återvända till sin ryggsäck.

Varför han inte tog med sig den lilla ryggsäcken på toaletten som jag hade gjort är för mig en gåta men han litade kanske helt enkelt på att ingen skulle stjäla något – eller så fanns det inget att stjäla i den.

I Uppsala lämnade jag tåget och passade på att ta en bild av denna irakiska familj som berättade att dom var på väg till Finland för att just söka asyl.

Det var en kort men sällsam resa med tåg 94.

På vägen hem på snabbtåget funderade jag mycket var som snurrade i deras huvud och hur dom kommer att uppleva Luleå, Haparanda, Torneå och sedan asylprocessen i norra Finland – på en plats norr om polcirkeln.