Åker nattåg 92 från Göteborg till Stockholm och passar på att ånyo testa den lite norrlandsanpassade maten i den trevliga moderna bistron.
Den mesta maten är densamma som på SJs snabboch IC-tåg men det finns några maträtter som avviker och är lite norrlandsanpassade
Den här gången passar jag på att testa viltgrytan ( den har testats tidigare ) och renklämma på Polarbröd.
Vad jag tycker om dessa norrlandsinspierade rätter får ni veta om ni kollar på videon.
Så var det dags för en tur till mitt älskande Norrland ( ja, jag vet att jag är förr göteborgare men även vi kan uppskatta denna vackra del av Sverige).
Skall man till Narvik är det fråga om att åka 2 klass sovvagn dvs vagn utan dusch och toalett i kupén.
Så är det och så har det alltid varit och det är bara att förhålla sig.
I gengäld är det trevliga vagnar och åker man med Årskort Guld får man disponera kupén för eget bruk och kan frossa i kuddar, handdukar och täcken – det det senare visade sig sig vara mycket värdefullt.
För kupén var kall redan när jag steg ombord i Stockholm men jag tänkte att det ordnar sig när vi kommer iväg.
Så skedde inte och under natten när vi drog norrut ( jag redan i Uppsala började det dra om näsan ) blev det ruskigt kallt så lösningen blev att dra ned täcken från de andra oanvända bäddarna och bara låta näsan sticka fram.
Det fungerade men när det var dags att stiga upp var det kallt – mycket kallt.
En koll med den väldigt trevlige ombordaren gav vid handen att elementet helt enkelt inte fungerade så jag fick byta till en ny kupé – men möjlighet att frossa i nya kuddar, handdukar och täcken.
Lite bökigt men man gjorde vad man kunde och det uppskattades verkligen.
Sedan kan man fråga sig varför ett element inte fungerar i en kupé utan att det märks . kanske är norrlänningar tåligare än göteborgare.
Detta handlar om en ombordare som jag blev verkligen imponerad av.
Scenen är en kväll i restaurangvagnen på ett nattåg på väg ned från övre Norrland för ett par veckor sedan.
Vid ett bord sitter fyra yngre män och klämmer Mariestadare och man har allmänt trevligt. Snacket går om drivfordon för timmertransporter och man diskuterar högljutt, intensivt men väldigt kamratligt olika dragfordons fördelar och tillkortakommanden.
"Jag skall säga er att det bara finns en dragare som gäller och det är en Scania C340" säger den ena och snabbt kommer svaret – "En skitbil, det skall vara en Volvo Turmomax 400 om man skall få något virke ut ur skogen”.
Så fortgår diskussionen och den ene försöker övertyga den andra om just sin favoritlastbils fördelar.
Efter en stund lösgör sig en av männen för att besöka toaletten i den närliggande sittvagnen men diskussionen fortsätter bland dom som sitter kvar.
Snart sätter sig en för sällskapet främmande man i samma ålder vid den lediga platsen och efter en stund kastar han sig in i samtalet men med ett annat fokus – "Varför snackar ni skit om min hustru?".
Diskussionen stannar upp tillfälligt men fortsätter sedan något avmätt om olika timmerlastbilar men avbryts abrupt åter av den främande mannen med – "Varför i helvete snackar ni skit om min hustru?".
Och nu hänger helt klart smockan i luften och alla är lika förvånade över vad saken gäller.
Nu noterar den unge ombordaren som sorterar viltskav i kylen vad som är på gång och närmar sig den närmast aggressive mannen.
Men han är smart och genom en kombination av kamratlighet, ödmjukhet men full tydlighet föreslår han att den främmande mannen att sätta sig i den närbelägna sittvagnen vilket han accepterar utan prut.
Dock nämner han att han har sitt bagage i den andra sittvagnen och vill gå och hämta det men ombordaren erbjuder sig snabbt att hämta detta " . . . så du slipper att släpa det genom restaurangvagnen”.
Där satt han när jag senare gick förbi efter att lämnat de övriga unga männen kvar i restaurangvagnen lite förundrande över vad det var som dom hade sagt som kunde misstolkas så.
Men all heder åt ombordaren som hanterade situationen så proffsigt genom förvärvad eller medfödd social kompetens.
Men är Scania C340 verkligen en skitbil?
Årskort Guld SJ 