Problematiskt tillträde till nödutrymme

När man skall gå på toaletten på de lite moderna tågen (ja, det är detta nödutrymme jag avser) så öppnas, stängs och låses dessa dörrar elektriskt vilket är smart – men kan vara lite förbryllande.

Om vi tar tex det trevliga Itinotåget så har det tre knappar som man skall hantera i ett nödläge.

Först skall man trycka på mellanknappen för att dörren skall stängas och sedan den nedersta för att låsa dörren för att inte bli överraskad i en penibel situation.

När nöden är avvärjd så skall man först trycka på den nedre knappen igen för att låsa up och sedan på den översta för att öppna.

Den första proceduren med att stänga + låsa sker ofta under viss tidspress och fokusering på den akuta nöden så att det är klar risk att man tex glömmer att låsa vilket jag varit med om när jag stigit in mitt i intimiteten.

Att man först måste låsa upp innan man kan öppna dörren innifrån är inte särskilt logiskt för vill man öppna dörrarna måste de ju låsas upp om de är låsta. Risken är här att man försöker få upp dörren med öppningsknappen utan att först låsa upp den och inställer sig den välkända toalettpaniken.

Varför inte göra så här helt enkelt.

Ett litet vred som i ena läget stänger och låser dörren och i det andra läget låser upp och öppnar.

Är det för enkelt eller finns det någon hake med mitt resonemang?

Fryksdalsbanan till Torsby

Inspirerad av ett reportage på SVT om Fryksdalsbanan ( SVT: 4 minuter film om fryksdalsbanan ) bestämde jag mig för att i måndags åka banan som går från Karlstad till Torsby som jag hittills missat under mitt år med årskortet.

Vad mera sorgligt är att jag faktiskt inte åkt tåg i Värmland överhuvudtaget och aldrig i mitt 64-åriga liv varit i Karlstad (Ja, det stämmer).

Mina sakkunniga vänner på Postvagnen rekommenderade mig att åka buss upp och tåget ned så det var att stiga på X2000 till Karlstad klockan 06.15. (Innan dess hade jag varit också lämnat min bil på verkstan så dagen började 04.00 vilket har betydelse för fortsättningen).

Resan med X200 var som vanligt synnerligen angenäm och fortfarande tidigt på morgonen anlände jag till det Karlstad jag aldrig upplevt tidigare.

Efter att ha hittat busstationen som i tradition med Kiruna ligger en bra bit från järnvägstationen (men ingen uppförsbacke som i Kiruna – tack för det Karlstad) bar det iväg upp till Torsby.

Men nu kom tröttheten i kapp mig och jag somnande hela tiden på vägen upp men däremellan hann jag framförallt kolla in Sunne som lever högt på Selma Lagerlöf och Nils Holgerssons resor.

Men strax innan Torsby gick det inte längre och jag somnade djupt och vaknande av att vi passerade en vägskylt som visade att vi lämnade Torsby.

Snabbt upp och började härja med busschauffören att stanna bussen så jag kunde promenera tillbaka till Torsby. Men Torsby har en säregen geografi och vi hade trots skylten ännu inte kommit fram till samhället.

Snart stod vi framför stationen i Torsby och jag snubblade minst sagt sömndrucken ut på bussplanen.

Som zombie drev jag sedan omkring i Torsby för att hitta ett lunchfik där det ingick fritt kaffe så jag kunde droga mig till vaket tillstånd.

Till slut hittade jag ett av Torsbys bättre konditorier ( Wienerkonditoriet ) och efter tre muggar kaffe var jag så vaken att jag kunde hålla reda på i vilken hand man hade kniv respektive gaffel.

 

Jag hann inte se så mycket av samhället innan det var dags att återvända men jag fotade pliktskyldigast järnvägsstationen som numera i sann rationaliseringsanda blivit café och som jag missade när jag irrade runt efter det obegränsade kaffet.

Men nu var jag vaken och pigg på äventyr och nu skulle det bli tågresa tillbaka och som grädde på moset ett alldeles gult tåg som var om möjligt ännu finare inuti.

Jag blev kär! Tala om kärlek vid första ögonkastet. Vilken färg, vilka linjer, vilken utsikt och tåget sa KLONK när en felinställd vakumventil öppnades var tredje minut.

 

Nu skulle jag vara smart så trots att jag var sömndrucken nästan till medvetslöshet när jag kom till Torsby så fungerade GPS:en i mitt huvud och nu skulle jag sitta längst fram och bara njuta. Och som tur var fanns det en bra plats längst fram i den nästa tomma vagnen i riktning söderut mot Karlstad.

Men så började tåget backa och ökade farten och då insåg jag att jag hade satt mig längst bak i tåget och åkte bakåt!

Men GPS:en i huvudet var det inget fel på utan Ni som känner till den lokala järnvägsgeografin vet att linjen går som i en paraplykrycka dvs svänger runt 180 grader – men det visste inte jag.

Det blev att byta till platsen mittemot och gilla läget som trots det dåliga vädret en absolut höjdare.

Jag kom på att jag via Eniros karttjänst kunde följa med på kartan och det gav en helt ny dimension till tågresandet. Man såg det hela lite från ovan med samma perspektiv Nils Holgerssons på sin gås Akka.

Stationen i Sunne hade en riktig stins med spade och flagga och en sådan där häftig manöverpanel för styrning av tågen på linjen som inte har ATC.

 

 

Även om den vackraste vägen var mellan Torsby och Sunne så kompenserades det av att ju närmre vi kom Karlstad blev vädret bättre och väl framme i Karlstad sken solen – men allt annat hade ju varit otänkbart.

Efter strövtåg i Karlstad blev det sedan kvällståget (X2000 naturligtvis) till Stockholm efter en lång men väldigt lyckad dag.

Resan hem var lite speciell men det skall jag berätta om i ett separat inlägg.

Men Fryksdalsbanan åker jag snart igen för man måste åka en bana flera gånger för att riktigt ta in allt.

Jag har hyfsat grepp om sträckan Stockholm – Katrineholm – Norrköping efter minst 50 resor och även en bra känsla för Kiruna – Riksgränsen – Narvik så jag vet att man måste ha tålamod och vara idog för att lära känna en bana.

Fryksdalsbanan – Jag kommer tillbaka fler gånger det lovar jag.