Kreativt initiativ med staket på Handenterminalen

I lördags när jag passerade Handenterminalen på väg ned till pendeltågen upptäckte jag att någon eller några hade vräkt ned ett staket som man satt upp inför ett arbete.

Man blir verkligen imponerad över att någon kommit på att göra detta även om jag har lite svårt att förstå varför man gör det.

Nu var ingen större skada skedd men tidigare hade man ett förråd till dom rulltrappor som just nu monteras på Handens pendeltågstation bakom staketet.

Vid branden skadades en del av dom delar som skulle användas för att montera dom nya efterlängtade rulltrapporna – ett arbete som försenades i avvaktan på nya reservdelar.

Men verkligen ett kreativt initiativ – att vräka omkull ett staket.

Men bör försäkra sig om att vara försäkrad

Som ni kanske förstått är jag ute mycket och reser med tåg och i sällskap med en massa inte helt billig elektronik.

Jag lämnar inte bostaden utan två mobiltelefoner ( i och för sig billiga ), dator, kompaktkamera och videokamera eller DSLR-kamera och allt ned packat i ryggsäcken.

Det mesta av detta packas upp och ned flera gånger under dagen på tåg, perronger och stationer.

Så jag bär alltid med mig en ängslan att jag skall tappa, förlora, förlägga eller på annat sätt skada någon av mina prylar och häromdagen hände det.

Min fina videokamera gick i golvet från ett bord på Stockholms Central och displayen blev bara grön – vackert blåvit- men i alla fall blåvit och oduglig.

En kameraverkstad skulle ta 2.200:- för att reparera kameran som kostat 7.500:- men en ny kamera av lite samma men senare modell kostade 4.500:- hos Pixmania så jag bestämde mig snabbt att köpa en ny ( vilket gick lätt och bra bara man valde bort alla tillägg som Pixmania prackar på en ).

Men så kom jag på att jag har en otursförsäkring på min hemförsäkring hos if så jag skrev ihop en riktigt prydlig skadeanmälan med foton, kopior av kvitton och hela kittet samlar i en pdf-fil.

Sedan gjorde jag en skadeanmälan på nätet och efter att skrivit in allt hittade jag ingenstans där man kunde bifoga bilagor ( som tex på www.sj.se ) så det fick bli som det blev. Men jag skrev att jag har alla underlag och jag kan maila över dom om man vill det.

Tre timmar efter det jag gjort skadeanmälan ringde en vänlig dam upp mig och frågade om hon störde – vilket hon naturligtvis inte gjorde. Sedan ställde hon några frågor och inom tre minuter fick jag besked att man ersätt hälften av en ny kamera då den var mer än 4 år gammal – och så var allt klart.

Min mödosamt hopsnickrade pdf fil med alla underlag ville man inte ha och självrisken skulle vara 100:- ( som jag sedan får tillbaka via försäkringen på årskortet om jag ens gitter att skriva en ny skadeanmälan ).

Men sensmoralen är att jag behöver inte vara så ruskigt orolig att något skall hända för jag är försäkrad och händer något ersätter man förlusten – snabbt och enkelt.

Jag behöver bara betala värdeminskningen men det är ju rimligt.

Så nu är jag visserligen lika noggrann som vanligt – men jag behöver inte ängslas – för jag är försäkrad och i praktiken utan självrisk.

Eftersom jag reser 6 dagar i veckan tycker jag att jag får väldigt mycket skydd på min hemförsäkring.

Så man bör försäkra sig om att vara försäkrad – om man reser som jag i alla fall.

Katrineholm – Man får inte vara glad länge

I ett tidigare inlägg berättade jag hur man på ett föredömligt sätt avlägsnat det klotter som möter när man stiger av tåget i Katrineholm förrän man upptäcker lite annorlunda bekymmer.

I gångtunneln under spåren finns det att antal stationsmonitorer som visar när tåg kommer och går och de fyra mest centrala är helt förstörda.

Två så att man inte kan läsa texten och två helt svarta.

Det innebär att resenärer – kanske med mycket bagage – måste gå upp på perrongerna för att se om tåget avgår från just den perrongen – och sedan prova med nästa.

Man kan undra hur man tänker när man bara förstör för andra utan någon som helst hänsyn till att man skapar massa bekymmer för andra.

Inte kul är det att vara gammal och trött och ta sig uppför trapporna för att finna att det var fel perrong och behöva gå ned igen – bara för att någon tyckte det varit kul att kossa stationsmonitorerna.

Men kanske mest märkligt är att ingen åtgärdat monitorerna trots att det varit sönder länge.